sarsi

Jag har precis läst minneavtherese bloggen. Tårarna rinnner och hennes motto dyker upp i huvudet hela tiden. Lev livet fullt ut.
Jag försöker göra det. Som om morgondagen hela tiden var den sista. Jag har tänkt på vissa saker. Kommer jag ångra mig om jag inte blir vän med dem igen? Är det det jag kommer att tänka på när jag ligger där och är döende. Svaret är nej. Förtjänar de mig efter det dem har gjort? Svaret är nej.
Jag gick inte tillbaka hela tiden för att jag inte skulle ha några vänner annars, eller för att de var populära eller sådan skit. Då hade jag hellre varit ensam.
Nej, jag gick tillbaka för att jag älskade dem. Jag ville inte förlora dem. De betydde något för mig.
Men till slut tröttnar man. Man orkar inte vara den enda som ger. Man vill inte vara ett jävla andrahands val.
Jag har inte gjort något fel. Inte ett skit. Snälla, berätta något fel jag gjort mot dem. Ett enda jävla fel. Skriv det som anonym eller stå för vad ni säger, jag bryr mig inte. Men vad jag vet, så gjorde jag inte ett enda jävla fel! Jag var nästan alltid glad, jag försökte med att aldrig göra de personerna arga! Jag skulle aldrig våga vara raka motsatsen. Jag vet själv hur det är, och det är ett jävla helvete. Jag skiter i om ni tycker att det är små saker jag snackar om, men förstår ni inte hur det påverkar så jävla mkt?
När jag tänker efter, så har jag nästan alltid ett leende på läpparna. Efter en lång dag i skolan har man jävligt ont i käkbenen. Det går inte att inte le när man är med de underbara tjejerna man umgås med. Och när jag kollar på dem, så finns där alltid ett leende.
De förstår mig <3

Lär er förstå era vänner för fan. Förstår ni hur lite tid ni har? 

Vad jag förstår så levde Theres för sina vänner, och hennes vänner levde för henne. Det är helt sjukt vilken tur man kan ha. Jag vet att jag har en del som är precis likadana. Sedan har jag ett par andra som absolut inte förstår vad fan vänskap är. Lär er!